Var hälsad Utomjording. Du ser ut som den där Micaela.
HEJ JAG ÄR FETT GLAD! SNART FYLLER JAG ÅR OCH DÅ HOPPAS JAG ATT JAG FÅR EN MOBIL I FÖDELSEDAGSPRESENT OCH JAG SÅG PRECIS ATT MARKUS KRUNEGÅRD HAR EN KONSERT I SÖDERTÄLJE OCH JAG SKA FRÅGA SOFIA OM HON VILL GÅ MED MIG MEN JAG HAR INTE HENNES NUMMER OCH HON ÄR INTE INNE PÅ MSN SÅ DET ÄR LITE DÅLIGT!! ANNARS FÅR JAG FRÅGA NÅGON ANNAN SOM HAR BRA MUSIKSMAK!!!!!!
mackstealer klisterstick sis&bro vaniljpudding jordgubbskräm
Jag vet inte hur jag ska beskriva den här veckan som gått, fast... det är inte ens en vecka. Enbart 5 dagar och mitt liv har ändå förändrats. Jag har både varit på botten och högt upp, men ändå så var det värt att vara där. Jag har lärt känna människor, på riktigt, som jag aldrig tagit tiden att verkligen känna. Men men, här kommer en.. beskrivning om hur mina dagar var.
Måndag, tisdag och onsdag var normala dagar, för mig. Jag vaknade innan Stephanie och Sofia, fixade i ordning mig och gick ut ur rummet med kommentaren "ska käka frukost". Vi tre var aldrig ensamma tillsammans, det var spänt och när vi skulle sova så var det inte alls som i sexan (då vi var uppe långt efter tolv och snackade) utan vi släckte lamporna och... sov. Min tröja blev sakta men säkert klar och jag försökte hålla modet uppe, men ändå så kunde jag inte dra mina tankar från det kvävande rummet som jag behövde infinna mig i 21:30 då proceduren upprepades. Självklart så hade jag roligt också, hängde med Marcus Aro och de där. Niclas, Niklas, Daniel, Markus, Emil, Amanda, Anastasija, Nattie o.s.v. På tisdagen så blev jag och Aro Klisterstick Sis & Bro, jag köpte ett Hubbabubba paket och vi klistrade på kaniner på armen. På onsdagen blev jag Mackstealer efter att Anton stoppade en gurka i mitt Obey glas och jag kontrade med att stoppa min macka i hans obey glas, då gick jag och skulle göra en ny till mig själv men såg sedan chansen att ta Aros macka och då gjorde jag det.
Måndag, tisdag och onsdag var normala dagar, för mig. Jag vaknade innan Stephanie och Sofia, fixade i ordning mig och gick ut ur rummet med kommentaren "ska käka frukost". Vi tre var aldrig ensamma tillsammans, det var spänt och när vi skulle sova så var det inte alls som i sexan (då vi var uppe långt efter tolv och snackade) utan vi släckte lamporna och... sov. Min tröja blev sakta men säkert klar och jag försökte hålla modet uppe, men ändå så kunde jag inte dra mina tankar från det kvävande rummet som jag behövde infinna mig i 21:30 då proceduren upprepades. Självklart så hade jag roligt också, hängde med Marcus Aro och de där. Niclas, Niklas, Daniel, Markus, Emil, Amanda, Anastasija, Nattie o.s.v. På tisdagen så blev jag och Aro Klisterstick Sis & Bro, jag köpte ett Hubbabubba paket och vi klistrade på kaniner på armen. På onsdagen blev jag Mackstealer efter att Anton stoppade en gurka i mitt Obey glas och jag kontrade med att stoppa min macka i hans obey glas, då gick jag och skulle göra en ny till mig själv men såg sedan chansen att ta Aros macka och då gjorde jag det.
På torsdagen blev allt fördjävligt, det började bra men under middagen så fick jag panik. Jag valde att sitta med Emelie, Rebecka A o.s.v. och mitt under middagen så frågade Emelie om jag och Sofia har bråkat. Jag frågade "Vadårå?" och då sa hon "Jag undrade för när jag kom in i matsalen så hörde jag Sofia säga till Rebecka K att de skulle sätta sig så långt bort från dig, Mickis, som möjligt". Jag vet inte vad som hände, men det kändes som allt mod försvann ut från mig. Jag har försvarat Sofia så himla många gånger då andra i åttan har kommit och sagt att hon är en bitch och elaka mot ALLA. Jag har alltid sagt "Va? Hon är jättesnäll! Hur kan du säga något sådant?" Men jag känner mig lurad, jag har försvarat den lilla bitchen och vad fan har jag gjort henne? Det blandades med allt annat som hon har gjort efter jullovet och när tiden kom då jag skulle stå i köket för att stå där istället för Thereze (som fick en hjärnskakning) så kom tårarna. Jag började skaka i hela kroppen, tårarna rann och jag kunde knapp andas. När Stephanie och Elin sa åt mig att gå för hundrade gången så sprang jag ut ur matsalen. Jag klarade inte att vara där längre. Man måste ha nyckel till porten men som tur var så stod Martin och de där, så de öppnade för mig. Först sprang jag till vårat rum, men jag hade inga nycklar och då sprang jag till ena tv-rummet. Jag antar att Alkestig hann se mig för han sa till Sofia (fick höra det här av henne själv) "Gå och trösta Mickis" och då hade hon svarat "Va? Hon skrattar ju!" Jag sprang till ett av tv-rummen på övervåningen, jag vet, lite melodramatiskt men det var sjukt. Alla gånger som jag varit med henne känns så falska. Efter en stund kom Sofia in men jag skickade iväg henne och sedan kom Marcus Andersson, åh vad jag älskar den killen, han erbjöd mig att vara i hans rum så jag klättrade upp i våningssängen och försökte sova. Men det gick inte han med på, han försökte lirka ut mig vad som hänt och fick ur mig en del, men när det började kännas som att hans hand närmade sig mitt bröst så ville jag ut. Än en gång så kunde jag inte andas. När jag gick ut ur hans rum och han skrek efter mig "MICKIS!" så var det någon djävel som frågade om han hade slagit mig, vissa trodde väl att det var hans fel att jag var så knäpp. Jag har inte gråtit så mycket på länge och allt kom väl på samma gång, antar jag. Under tvång så berättade jag för Aram och hon ledde mig till mitt rum, så att jag kunde duscha, med en heldel svordomar blandat med "Jag kan knappt tro på det". Manuelina kom in med sina lama försök att trösta mig, "Vill du se ditt bildbetyg?" var ett av dem. Sedan rullade det på, jag var och bowlade, fixade trycket på min tröja och sådant, jag berättade för Sofia varför jag började gråta och hon sa att hon inte sagt något sådant. Jag sa att jag inte kan lita på henne, varför ska jag tro på henne ord då hon brutit det flera gånger om? Det slutade med att hon började böla och hamnade på samma ställe som jag varit på, i Marcus rum. Men det smått lustiga var att när jag duschade så hade hon börjat böla (och det var innan jag berättat för henne) och alla tyckte att hon var pinsam. Det slutade med att jag bytte rum till Amanda och Nathalie, hade djävligt kul där inne. På kvällen, då vi skulle sova, så fick jag ett sms. Jag citerar våran konversation.
"Hej, hur är det?
/Marcus"
/Marcus"
Jag förstod inte vem det var, eller jag hade mina aningar men jag svarade med.
"Är det Aro?"
"Är det Aro?"
Svaret kom snabbt och det var ett enkelt Nej.
"Jaha, är det andersson?"
Ja, svarade han. Då svarade jag på hans första fråga.
"Nej, men jag mår superbra, själv då?"
Och den som inte märker ironin i det svaret är pantad.
"-.- asså, förlåt för att jag inte lät dig va.."
Han förstod också att han kladdat lite väl mycket, men när jag låg där i sängen och tänkte på hur han hade bettet sig så var det väl likadant som jag skulle gjort i den situationen. Så jag svarade;
"Men du behöver inte säga förlåt, alltså det är lugnt. Förresten tack för att jag fick vara i ert rum."
Brum, erkänn att det är typ det sötaste jag har skrivit via ett sms. Or not. Och så sa han att han hoppades att allt skulle lösa sig och så sa vi god natt tillvarandra.
Jag måste erkänna att jag blev lättad att få de sms:en för tidigare under kvällen så hade jag svårt för att se honom i ögonen, jag var (ÄR!!) generad över att jag låg i hans rum och grät.
Med hjälp av honom, Nathalie och Amanda så hade jag rätt så kul på fredagen. Jag är nästan lättad över att jag kan ignorera Sofia i mitt lugna, men ändå är det sorgligt... jag trodde att hon skulle bli den första som jag kunde lita på. Men det var visst Nattie och Amanda som var de första, och det är jag glad över.
SÅ! Här har jag min vecka. Och nej, den var mycket gladare än så här men de sakerna pallar jag inte berätta för de är för privata. Och ja, jag tycker att de glada stunderna i mitt liv är mer privata än de sorgliga. Men jag kommer ändå ta bort detta inlägg 20:00 för Aram kanske läser det här.
Och nej, jag är inte kär i Marcus.
Mitchan, jag lever.
Mitchan, jag lever, bara så du vet.
Har inte kunnat sitta vid datorn när jag är här borta i iskalla bajs Småland. Vi äter godis, bullar och andra saker som täpper igen blodkärlen på the human varje dag, stannar uppe sent och gör inget speciellt. Eller jo, man kan springa efter Den långa människan med en snopp mellan benen efter att han kittlat mig, tagit på min rumpa och smekt på mitt ben. Det var inte så kul, men annars så är det kul.
Nu kom han tillbaks och nu måste vi gå.
Har inte kunnat sitta vid datorn när jag är här borta i iskalla bajs Småland. Vi äter godis, bullar och andra saker som täpper igen blodkärlen på the human varje dag, stannar uppe sent och gör inget speciellt. Eller jo, man kan springa efter Den långa människan med en snopp mellan benen efter att han kittlat mig, tagit på min rumpa och smekt på mitt ben. Det var inte så kul, men annars så är det kul.
Nu kom han tillbaks och nu måste vi gå.
Det är frågan som jag ställer mig själv då jag ser dig göra något som inte är vettigt eller nödvändigt. Du är bara en nittiosexa.
Rhodophyta
Människor tar saker för givet. Varje morgon, varje dag, varje vecka, varje år så stiger solen upp på himlen. Utan solen så skulle inte någon djurart eller växtart på Jorden existera. Vi, homosapiens kidz, kör bilar och förorenar luften så att ozonlagret tunnas ut. Våra dagar är räknade och vi kommer dö. Det är vårat fel. Om jag en dag skulle gå på Gamlastans kullerstens gator och en kille eller tjej som gått i min skola kommer fram och skjuter mig i huvudet, så att jag dör. Då är det mitt fel. Jag skulle kunna varit snällare mot den killen eller tjejen, jag skulle kunna le ett brett, inte kritvitt, leende. Sprida värme omkring mig. Men istället, då vi ser någon som inte är som alla andra, då retar vi den människan. Vi retar, vi hånar, vissa till och med slår den personen. Vi är ynkliga varelser, vi gömmer oss i vårat skal. I osäkerheten över att vi träffar på en människa som är 100% sig själv. Osäkerhet är en farlig sak. Osäkerhet leder ofta till dåligsjälvförtroende, dåligtsjälvförtroende leder till sorg, sorg leder till fruktan, fruktan leder till ilska, ilska leder till ondska. Människan är ynkliga varelser, men vi kan inte göra något åt det. För det är så vi är. Så om jag, som tror på återfödelse (exakt som Buddister), skulle dö imorgon. Så skulle jag vilja bli en rödalg, leva på havets botten och vara en art som inte är en parasit.
Jag skulle allt vilja se ett leende på dina läppar nu.
Jag skulle allt vilja se ett leende på dina läppar nu.
En dag vid havet. Saltvattnet svalkar mina tår. Jag tänker på dig.
Jag tror, eller tycker kanske, att vi alla fyra är dator-nördar. Men det är en bra sak, för om vi inte var det så skulle vi aldrig träffat varandra. Om vi inte skulle blivit medlem på världens töntigaste sida näst efter Habbo Hotell, så skulle jag aldrig bytt bekant skap med dessa speciella kidz.
Jag menar, här har vi Mitchan som har svart hår och har världens underbaraste kjolar. Och strumpbyxor. Sedan är hon jätte snäll, fast förut så var jag rädd för henne. Men det ska vi inte prata om. OK!
Och blondinen, Jennifer. En tolvårig söt unge med glasögon och har jätte fina koftor, hon är jätte söt och kan inte säga R och det är ju hur sött som helst. Jag kommer alltid att tänka på Morgan, som jag var ihop med när jag gick i 1:an, då jag hör henne prata. Mojgan, som han sa sitt namn, är hur söt som helst och gav mig en nalle på Alla hjärtans dag under samma år. Sötaste presentern någonsin. Men Jennifer är supersöt, och så leker hon roliga lekar i skolan och jag vill bara vara med.
Sedan har vi också... bambambambaaaam! Sofia! Den 1.85 långa tjejen som kan bli modell vilken dag som helst, men egentligen borde hon bli stylist. Nya Elin Kling, eller ännu större. Nya Rachel. Fast mycket finare stil.
Det är lustigt att kommenterade deras utseende... men de vågar inte lägga upp bilder på sig själva så det är bäst på detta vis!
Jag menar, här har vi Mitchan som har svart hår och har världens underbaraste kjolar. Och strumpbyxor. Sedan är hon jätte snäll, fast förut så var jag rädd för henne. Men det ska vi inte prata om. OK!
Och blondinen, Jennifer. En tolvårig söt unge med glasögon och har jätte fina koftor, hon är jätte söt och kan inte säga R och det är ju hur sött som helst. Jag kommer alltid att tänka på Morgan, som jag var ihop med när jag gick i 1:an, då jag hör henne prata. Mojgan, som han sa sitt namn, är hur söt som helst och gav mig en nalle på Alla hjärtans dag under samma år. Sötaste presentern någonsin. Men Jennifer är supersöt, och så leker hon roliga lekar i skolan och jag vill bara vara med.
Sedan har vi också... bambambambaaaam! Sofia! Den 1.85 långa tjejen som kan bli modell vilken dag som helst, men egentligen borde hon bli stylist. Nya Elin Kling, eller ännu större. Nya Rachel. Fast mycket finare stil.
Det är lustigt att kommenterade deras utseende... men de vågar inte lägga upp bilder på sig själva så det är bäst på detta vis!
Jag blundade. Jag föll. Jag var rädd. Men du fångade mig.
Jag skriver ett blogginlägg till för jag ska bort nästa vecka och då kan jag inte skriva blogginlägg!
På msn så pratar vi om att svimma, jag har svimmat allt för många gånger. Det är läskigt att svimma, små svarta stjärnor dansar för ens syn. Så beskriver jag det i alla fall, vissa säger att allt blir suddigt. Det har jag inte så mycket minne av. Jag tappar också minnet, det är också läskigt.
Första gången som jag svimmade i hela mitt liv - som jag kommer ihåg - var när jag fick vinterkräksjukan, för mer än 5 år sedan, och sov i mammas och pappas säng. Jag spydde ner hela sängen och sprang upp för att duscha, i mörkret så sprang jag in i byrån och svimmade. Jag kommer ihåg att jag inte kunde komma upp från där jag låg på marken, jag kved och grät. Som tur var så hörde in syster Alexandra mig, hon kom ut och drog upp mig från golvet. Det var en obehaglig upplevelse.
Andra gången som det hände så var det på Lucia tåget för hela skolan, oturligt nog så var jag Lucia och hade levande ljus i håret. Mitt under Rudolf med Rödamulen, då min dåvarande bästa kompis stod framför mig med sina horn på huvudet, så började jag hosta. Stjärnorna dök upp igen och sedan, enligt ögonvittnena, så såg det ut som om mina ben vek sig under mig. Som om de kapades av. Mitt huvud slog i en bänk, detta har jag inget minne av, och ljuset släcktes. Min barndomsvän började gråta då hans fåll började brinna, som tur var så hann någon släcka klädnaden. Jag vaknade upp, vi skulle till nästa Lucia tåg då men jag hade ingen ork att vara Lucia. Krafterna var borta. Så Nicole fick ta över, alla var så rädda att svimma så jag delade ut vatten till alla under hela uppvisningen. Sedan dess så har Anton med flera berättat denna historia varje 13 December.
Sommaren mellan 6:an och 7:an var hemsk, jag drack för lite, var ute i solen för mycket och åt även lite. Flera gånger så svimmade jag, några gånger på en handduk - då trodde jag att jag somnade men insåg det senare att jag svimmat. En gång så svimmade jag då jag höll en bricka i handen, glas och tallrikar var på den. Jag hade tur att jag inte fick en glasbit eller porslinsbit i mig, för sakerna gick sönderna då jag föll. En gång fick jag en black-out, mamma sa åt mig att släcka lampan men jag kom inte ihåg vart man släckte lampan. Då hade jag bott i huset i 3-4 år. Det var läskigt, jag kom bara inte ihåg och det skrämmer mig än idag. Som tur var så svimmad jag inte, för jag la mig på golvet. Men den upplevelsen vill jag inte vara med om igen.
Hej då.
På msn så pratar vi om att svimma, jag har svimmat allt för många gånger. Det är läskigt att svimma, små svarta stjärnor dansar för ens syn. Så beskriver jag det i alla fall, vissa säger att allt blir suddigt. Det har jag inte så mycket minne av. Jag tappar också minnet, det är också läskigt.
Första gången som jag svimmade i hela mitt liv - som jag kommer ihåg - var när jag fick vinterkräksjukan, för mer än 5 år sedan, och sov i mammas och pappas säng. Jag spydde ner hela sängen och sprang upp för att duscha, i mörkret så sprang jag in i byrån och svimmade. Jag kommer ihåg att jag inte kunde komma upp från där jag låg på marken, jag kved och grät. Som tur var så hörde in syster Alexandra mig, hon kom ut och drog upp mig från golvet. Det var en obehaglig upplevelse.
Andra gången som det hände så var det på Lucia tåget för hela skolan, oturligt nog så var jag Lucia och hade levande ljus i håret. Mitt under Rudolf med Rödamulen, då min dåvarande bästa kompis stod framför mig med sina horn på huvudet, så började jag hosta. Stjärnorna dök upp igen och sedan, enligt ögonvittnena, så såg det ut som om mina ben vek sig under mig. Som om de kapades av. Mitt huvud slog i en bänk, detta har jag inget minne av, och ljuset släcktes. Min barndomsvän började gråta då hans fåll började brinna, som tur var så hann någon släcka klädnaden. Jag vaknade upp, vi skulle till nästa Lucia tåg då men jag hade ingen ork att vara Lucia. Krafterna var borta. Så Nicole fick ta över, alla var så rädda att svimma så jag delade ut vatten till alla under hela uppvisningen. Sedan dess så har Anton med flera berättat denna historia varje 13 December.
Sommaren mellan 6:an och 7:an var hemsk, jag drack för lite, var ute i solen för mycket och åt även lite. Flera gånger så svimmade jag, några gånger på en handduk - då trodde jag att jag somnade men insåg det senare att jag svimmat. En gång så svimmade jag då jag höll en bricka i handen, glas och tallrikar var på den. Jag hade tur att jag inte fick en glasbit eller porslinsbit i mig, för sakerna gick sönderna då jag föll. En gång fick jag en black-out, mamma sa åt mig att släcka lampan men jag kom inte ihåg vart man släckte lampan. Då hade jag bott i huset i 3-4 år. Det var läskigt, jag kom bara inte ihåg och det skrämmer mig än idag. Som tur var så svimmad jag inte, för jag la mig på golvet. Men den upplevelsen vill jag inte vara med om igen.
Hej då.
CANDY. Nej, jag menar KAN DEE!!
Jag är med och tävlar om ett jätte fint linne på Kan Dee's blogg, hon har designat motiven på plaggen själv och det beundrar jag. Hon har en talang som hon engarerar sig i, det är inte många som har något som de kämpar för att utveckla. Vissa, här är jag inräknad, vet inte ens vilken talang som de har. För jag anser att alla har en talang. Att alla har en sak som de är extra bra på.
Aja. Jag tävlar på Kan Dee's blogg! Kolla in!
Jag får hålla allt tillbaks. Hjärtat kommer aldrig på tal.
Alla de vänner som jag kommer nära är falska, det har jag lärt mig. Alla som jag tror är mina närmaste vänner sviker mig och snackar om mig bakom min rygg. De som jag borde lita på mest, som jag borde vara med hela tiden, de är dem som jag stöter ifrån mig.
Det är idioterna som jag kommer nära, de som har så dåligt självförtroende att de är elaka mot alla andra i deras omgivning. Så att de framstår i bättre dagar.
Det är sådana som Rebecka Ask som betyder, som är sanna vänner.
Jag hugger i sten. Men jag tror att jag sakta börjar se en kontur.
Jag vet att jag redan skrev precis, men det struntar jag fullständigt i. Min syster tog fram en GRÖN Pringles burk, Sour Cream&Onion och det är fett gott. Japp, det behövde jag berätta.
Och att vi har kategorier där nere, så att ni ser vem det är som skriver (:
Gud välsigne deras fötter där dem går
Elina Micaela Superman är mitt namn och jag irriterar mig på dem som inte vågar vara sig själva. Visst börjar inlägget bra? Första meningen ger signaler om att jag är en liten deprimerad skitunge som sitter och skär mig i armarna hela dagarna, men det gör jag verkligen inte. Ni förstår, jag har blodfobi och jag är inte deprimerad. Jag gillar att ha musiken på högsta volym, helst Lars Winnerbäck. Japp, jag är en sådan människa som är förälskad i en 34 år gammal mans musik, men det är fantastiskt. Typ. Jag gillar högmidjade kjolar, mössor och skor. Nagellack är också fint.
Men nu kom jag på att jag kanske inte ska skriva om mig själv, för det har alla andra gjort så då borde jag inte göra det. För jag... ja jag vill skriva om något annat. Som typ... en kille! Han spelar trummor, lyssnar på rock och har världens finaste mössa. Okej, den är svart och jag tycker att han ska ha en färgglad mössa men... jag vet inte! Han, killen alltså, är ett år äldre än mig och jag har redan kollat upp honom på Facebook och i skolkatalogen. Snart är det sommar och då slutar han i min skola, det är lite tråkigt.
JAPP! Och bara för ingen annan har lagt in någon bild så jag gör det, bara så där vet ni. För jag börjar bli typ.. vad säger man. Småkär i den där killen. Fast det får ni inte säga till någon, för det är en hemlighet (:
