Människor tar saker för givet. Varje morgon, varje dag, varje vecka, varje år så stiger solen upp på himlen. Utan solen så skulle inte någon djurart eller växtart på Jorden existera. Vi, homosapiens kidz, kör bilar och förorenar luften så att ozonlagret tunnas ut. Våra dagar är räknade och vi kommer dö. Det är vårat fel. Om jag en dag skulle gå på Gamlastans kullerstens gator och en kille eller tjej som gått i min skola kommer fram och skjuter mig i huvudet, så att jag dör. Då är det mitt fel. Jag skulle kunna varit snällare mot den killen eller tjejen, jag skulle kunna le ett brett, inte kritvitt, leende. Sprida värme omkring mig. Men istället, då vi ser någon som inte är som alla andra, då retar vi den människan. Vi retar, vi hånar, vissa till och med slår den personen. Vi är ynkliga varelser, vi gömmer oss i vårat skal. I osäkerheten över att vi träffar på en människa som är 100% sig själv. Osäkerhet är en farlig sak. Osäkerhet leder ofta till dåligsjälvförtroende, dåligtsjälvförtroende leder till sorg, sorg leder till fruktan, fruktan leder till ilska, ilska leder till ondska. Människan är ynkliga varelser, men vi kan inte göra något åt det. För det är så vi är. Så om jag, som tror på återfödelse (exakt som Buddister), skulle dö imorgon. Så skulle jag vilja bli en rödalg, leva på havets botten och vara en art som inte är en parasit.

Jag skulle allt vilja se ett leende på dina läppar nu.