Jag blundade. Jag föll. Jag var rädd. Men du fångade mig.
Jag skriver ett blogginlägg till för jag ska bort nästa vecka och då kan jag inte skriva blogginlägg!
På msn så pratar vi om att svimma, jag har svimmat allt för många gånger. Det är läskigt att svimma, små svarta stjärnor dansar för ens syn. Så beskriver jag det i alla fall, vissa säger att allt blir suddigt. Det har jag inte så mycket minne av. Jag tappar också minnet, det är också läskigt.
Första gången som jag svimmade i hela mitt liv - som jag kommer ihåg - var när jag fick vinterkräksjukan, för mer än 5 år sedan, och sov i mammas och pappas säng. Jag spydde ner hela sängen och sprang upp för att duscha, i mörkret så sprang jag in i byrån och svimmade. Jag kommer ihåg att jag inte kunde komma upp från där jag låg på marken, jag kved och grät. Som tur var så hörde in syster Alexandra mig, hon kom ut och drog upp mig från golvet. Det var en obehaglig upplevelse.
Andra gången som det hände så var det på Lucia tåget för hela skolan, oturligt nog så var jag Lucia och hade levande ljus i håret. Mitt under Rudolf med Rödamulen, då min dåvarande bästa kompis stod framför mig med sina horn på huvudet, så började jag hosta. Stjärnorna dök upp igen och sedan, enligt ögonvittnena, så såg det ut som om mina ben vek sig under mig. Som om de kapades av. Mitt huvud slog i en bänk, detta har jag inget minne av, och ljuset släcktes. Min barndomsvän började gråta då hans fåll började brinna, som tur var så hann någon släcka klädnaden. Jag vaknade upp, vi skulle till nästa Lucia tåg då men jag hade ingen ork att vara Lucia. Krafterna var borta. Så Nicole fick ta över, alla var så rädda att svimma så jag delade ut vatten till alla under hela uppvisningen. Sedan dess så har Anton med flera berättat denna historia varje 13 December.
Sommaren mellan 6:an och 7:an var hemsk, jag drack för lite, var ute i solen för mycket och åt även lite. Flera gånger så svimmade jag, några gånger på en handduk - då trodde jag att jag somnade men insåg det senare att jag svimmat. En gång så svimmade jag då jag höll en bricka i handen, glas och tallrikar var på den. Jag hade tur att jag inte fick en glasbit eller porslinsbit i mig, för sakerna gick sönderna då jag föll. En gång fick jag en black-out, mamma sa åt mig att släcka lampan men jag kom inte ihåg vart man släckte lampan. Då hade jag bott i huset i 3-4 år. Det var läskigt, jag kom bara inte ihåg och det skrämmer mig än idag. Som tur var så svimmad jag inte, för jag la mig på golvet. Men den upplevelsen vill jag inte vara med om igen.
Hej då.
På msn så pratar vi om att svimma, jag har svimmat allt för många gånger. Det är läskigt att svimma, små svarta stjärnor dansar för ens syn. Så beskriver jag det i alla fall, vissa säger att allt blir suddigt. Det har jag inte så mycket minne av. Jag tappar också minnet, det är också läskigt.
Första gången som jag svimmade i hela mitt liv - som jag kommer ihåg - var när jag fick vinterkräksjukan, för mer än 5 år sedan, och sov i mammas och pappas säng. Jag spydde ner hela sängen och sprang upp för att duscha, i mörkret så sprang jag in i byrån och svimmade. Jag kommer ihåg att jag inte kunde komma upp från där jag låg på marken, jag kved och grät. Som tur var så hörde in syster Alexandra mig, hon kom ut och drog upp mig från golvet. Det var en obehaglig upplevelse.
Andra gången som det hände så var det på Lucia tåget för hela skolan, oturligt nog så var jag Lucia och hade levande ljus i håret. Mitt under Rudolf med Rödamulen, då min dåvarande bästa kompis stod framför mig med sina horn på huvudet, så började jag hosta. Stjärnorna dök upp igen och sedan, enligt ögonvittnena, så såg det ut som om mina ben vek sig under mig. Som om de kapades av. Mitt huvud slog i en bänk, detta har jag inget minne av, och ljuset släcktes. Min barndomsvän började gråta då hans fåll började brinna, som tur var så hann någon släcka klädnaden. Jag vaknade upp, vi skulle till nästa Lucia tåg då men jag hade ingen ork att vara Lucia. Krafterna var borta. Så Nicole fick ta över, alla var så rädda att svimma så jag delade ut vatten till alla under hela uppvisningen. Sedan dess så har Anton med flera berättat denna historia varje 13 December.
Sommaren mellan 6:an och 7:an var hemsk, jag drack för lite, var ute i solen för mycket och åt även lite. Flera gånger så svimmade jag, några gånger på en handduk - då trodde jag att jag somnade men insåg det senare att jag svimmat. En gång så svimmade jag då jag höll en bricka i handen, glas och tallrikar var på den. Jag hade tur att jag inte fick en glasbit eller porslinsbit i mig, för sakerna gick sönderna då jag föll. En gång fick jag en black-out, mamma sa åt mig att släcka lampan men jag kom inte ihåg vart man släckte lampan. Då hade jag bott i huset i 3-4 år. Det var läskigt, jag kom bara inte ihåg och det skrämmer mig än idag. Som tur var så svimmad jag inte, för jag la mig på golvet. Men den upplevelsen vill jag inte vara med om igen.
Hej då.
Kommentarer
Trackback
