Måndag, tisdag och onsdag var normala dagar, för mig. Jag vaknade innan Stephanie och Sofia, fixade i ordning mig och gick ut ur rummet med kommentaren "ska käka frukost". Vi tre var aldrig ensamma tillsammans, det var spänt och när vi skulle sova så var det inte alls som i sexan (då vi var uppe långt efter tolv och snackade) utan vi släckte lamporna och... sov. Min tröja blev sakta men säkert klar och jag försökte hålla modet uppe, men ändå så kunde jag inte dra mina tankar från det kvävande rummet som jag behövde infinna mig i 21:30 då proceduren upprepades. Självklart så hade jag roligt också, hängde med Marcus Aro och de där. Niclas, Niklas, Daniel, Markus, Emil, Amanda, Anastasija, Nattie o.s.v. På tisdagen så blev jag och Aro Klisterstick Sis & Bro, jag köpte ett Hubbabubba paket och vi klistrade på kaniner på armen. På onsdagen blev jag Mackstealer efter att Anton stoppade en gurka i mitt Obey glas och jag kontrade med att stoppa min macka i hans obey glas, då gick jag och skulle göra en ny till mig själv men såg sedan chansen att ta Aros macka och då gjorde jag det.

På torsdagen blev allt fördjävligt, det började bra men under middagen så fick jag panik. Jag valde att sitta med Emelie, Rebecka A o.s.v. och mitt under middagen så frågade Emelie om jag och Sofia har bråkat. Jag frågade "Vadårå?" och då sa hon "Jag undrade för när jag kom in i matsalen så hörde jag Sofia säga till Rebecka K att de skulle sätta sig så långt bort från dig, Mickis, som möjligt". Jag vet inte vad som hände, men det kändes som allt mod försvann ut från mig. Jag har försvarat Sofia så himla många gånger då andra i åttan har kommit och sagt att hon är en bitch och elaka mot ALLA. Jag har alltid sagt "Va? Hon är jättesnäll! Hur kan du säga något sådant?" Men jag känner mig lurad, jag har försvarat den lilla bitchen och vad fan har jag gjort henne? Det blandades med allt annat som hon har gjort efter jullovet och när tiden kom då jag skulle stå i köket för att stå där istället för Thereze (som fick en hjärnskakning) så kom tårarna. Jag började skaka i hela kroppen, tårarna rann och jag kunde knapp andas. När Stephanie och Elin sa åt mig att gå för hundrade gången så sprang jag ut ur matsalen. Jag klarade inte att vara där längre. Man måste ha nyckel till porten men som tur var så stod Martin och de där, så de öppnade för mig. Först sprang jag till vårat rum, men jag hade inga nycklar och då sprang jag till ena tv-rummet. Jag antar att Alkestig hann se mig för han sa till Sofia (fick höra det här av henne själv) "Gå och trösta Mickis" och då hade hon svarat "Va? Hon skrattar ju!" Jag sprang till ett av tv-rummen på övervåningen, jag vet, lite melodramatiskt men det var sjukt. Alla gånger som jag varit med henne känns så falska. Efter en stund kom Sofia in men jag skickade iväg henne och sedan kom Marcus Andersson, åh vad jag älskar den killen, han erbjöd mig att vara i hans rum så jag klättrade upp i våningssängen och försökte sova. Men det gick inte han med på, han försökte lirka ut mig vad som hänt och fick ur mig en del, men när det började kännas som att hans hand närmade sig mitt bröst så ville jag ut. Än en gång så kunde jag inte andas. När jag gick ut ur hans rum och han skrek efter mig "MICKIS!" så var det någon djävel som frågade om han hade slagit mig, vissa trodde väl att det var hans fel att jag var så knäpp. Jag har inte gråtit så mycket på länge och allt kom väl på samma gång, antar jag. Under tvång så berättade jag för Aram och hon ledde mig till mitt rum, så att jag kunde duscha, med en heldel svordomar blandat med "Jag kan knappt tro på det". Manuelina kom in med sina lama försök att trösta mig, "Vill du se ditt bildbetyg?" var ett av dem. Sedan rullade det på, jag var och bowlade, fixade trycket på min tröja och sådant, jag berättade för Sofia varför jag började gråta och hon sa att hon inte sagt något sådant. Jag sa att jag inte kan lita på henne, varför ska jag tro på henne ord då hon brutit det flera gånger om? Det slutade med att hon började böla och hamnade på samma ställe som jag varit på, i Marcus rum. Men det smått lustiga var att när jag duschade så hade hon börjat böla (och det var innan jag berättat för henne) och alla tyckte att hon var pinsam. Det slutade med att jag bytte rum till Amanda och Nathalie, hade djävligt kul där inne. På kvällen, då vi skulle sova, så fick jag ett sms. Jag citerar våran konversation.

Jag förstod inte vem det var, eller jag hade mina aningar men jag svarade med.
"Är det Aro?"

Svaret kom snabbt och det var ett enkelt Nej.

Ja, svarade han. Då svarade jag på hans första fråga.

Och den som inte märker ironin i det svaret är pantad.

Han förstod också att han kladdat lite väl mycket, men när jag låg där i sängen och tänkte på hur han hade bettet sig så var det väl likadant som jag skulle gjort i den situationen. Så jag svarade;

Brum, erkänn att det är typ det sötaste jag har skrivit via ett sms. Or not. Och så sa han att han hoppades att allt skulle lösa sig och så sa vi god natt tillvarandra.

Jag måste erkänna att jag blev lättad att få de sms:en för tidigare under kvällen så hade jag svårt för att se honom i ögonen, jag var (ÄR!!) generad över att jag låg i hans rum och grät.

Med hjälp av honom, Nathalie och Amanda så hade jag rätt så kul på fredagen. Jag är nästan lättad över att jag kan ignorera Sofia i mitt lugna, men ändå är det sorgligt... jag trodde att hon skulle bli den första som jag kunde lita på. Men det var visst Nattie och Amanda som var de första, och det är jag glad över.

SÅ! Här har jag min vecka. Och nej, den var mycket gladare än så här men de sakerna pallar jag inte berätta för de är för privata. Och ja, jag tycker att de glada stunderna i mitt liv är mer privata än de sorgliga. Men jag kommer ändå ta bort detta inlägg 20:00 för Aram kanske läser det här.

Och nej, jag är inte kär i Marcus.